Söndagens måndagmorgon - halv tre.
More than a piece of plastic.
Ingen tänker äntligen. Jag hör inte ropen skalla. Jag hör ingenting mer än de svindlande gitarrerna från manual. Det danska geniet som vägrar släppa det älskvärda åttiotalets reverbhängande gitarrsolon. Det är inte unikt med blogg. Ingenting är unikt. Det som är gjort är gjort, och det som görs kommer göras igen, medvetet eller omedvetet. Eller är allting unikt. Alla är unika, det finns ingen som är som någon annan. Men likväl är vi alla lika inför Gud, (Alah också för den delen) . Men för mig är det unikt. Jag startat en blogg. Is it the beging of the end? or in'it?! Jag vet inte, men jag väljer att träda anonymt in i rollen som författaren av Lego.
Lego är inte heller i sig något unikt. Lego är en plastbit, en kantig plastbit, en plastbit med åtta hörn. App, app, app tänker du.. Dig veterligen finns det minsann runda, trekantiga, böjda plastbitar som också räknas som Lego. -Skit ner dig säger jag.
Tänk dig följande....
Min legobit ser ut som alla andras; jag är en människa. Inför Gud är vi alla lika. Jag har inte 8 kanter, inte ruter för den delen heller, inte än men kanske en solig dag. Men fortfarande så är jag en legobit fullt fungerande och ibland kanske den mest väsentliga, och i vissa fall den enda passande. Vi är alla lika. Vi är alla legobitar i Guds låda som inte innehåller några beskrivningar. Vi är legobitar som bygger helheter själva. Min tro grundar sig i att människan har sin egen vilja, ett liv där inte något större är närvarande. Man får välja att tro, och man får välja om man vill ha hjälp med var ens Legobit passar bäst, men man har också full rätt att fullständigt skita i vilket.
Här börjar min blogg. Min Legobit i cyberrymden. När mitt liv är som fyllt med mest solljus. Jag älskar livet, och jag älskar Lego.
Njut av kärlek mina vänner.
Jah Bless
Ingen tänker äntligen. Jag hör inte ropen skalla. Jag hör ingenting mer än de svindlande gitarrerna från manual. Det danska geniet som vägrar släppa det älskvärda åttiotalets reverbhängande gitarrsolon. Det är inte unikt med blogg. Ingenting är unikt. Det som är gjort är gjort, och det som görs kommer göras igen, medvetet eller omedvetet. Eller är allting unikt. Alla är unika, det finns ingen som är som någon annan. Men likväl är vi alla lika inför Gud, (Alah också för den delen) . Men för mig är det unikt. Jag startat en blogg. Is it the beging of the end? or in'it?! Jag vet inte, men jag väljer att träda anonymt in i rollen som författaren av Lego.
Lego är inte heller i sig något unikt. Lego är en plastbit, en kantig plastbit, en plastbit med åtta hörn. App, app, app tänker du.. Dig veterligen finns det minsann runda, trekantiga, böjda plastbitar som också räknas som Lego. -Skit ner dig säger jag.
Tänk dig följande....
- Ett verktyg - Erammah
- En färg - Ålb
- En legobit - dlib es
Min legobit ser ut som alla andras; jag är en människa. Inför Gud är vi alla lika. Jag har inte 8 kanter, inte ruter för den delen heller, inte än men kanske en solig dag. Men fortfarande så är jag en legobit fullt fungerande och ibland kanske den mest väsentliga, och i vissa fall den enda passande. Vi är alla lika. Vi är alla legobitar i Guds låda som inte innehåller några beskrivningar. Vi är legobitar som bygger helheter själva. Min tro grundar sig i att människan har sin egen vilja, ett liv där inte något större är närvarande. Man får välja att tro, och man får välja om man vill ha hjälp med var ens Legobit passar bäst, men man har också full rätt att fullständigt skita i vilket.
Här börjar min blogg. Min Legobit i cyberrymden. När mitt liv är som fyllt med mest solljus. Jag älskar livet, och jag älskar Lego.
Njut av kärlek mina vänner.
Jah Bless
